Nästan rätt...

Ibland gör man så mycket som är rätt, man gör och följer det man känner. Gör och jobbar för ett mål för att sedan inte få det man ville, för att sedan sitta där och undra var alla resultaten blev av... var alla pengarna blev av. De som försvann och de som inte kom, de som nu andra vill ha. Det som nu blev en situation där skulden fick fäste i märgen, från det inre till det yttre.

Det smärtar i ens iver att försöka lösa, att göra rätt... och det förvirrar, det i sinnet, det i huvudets inre tankebanor. Man vill se en lösning, men lösningen är kanske att inte se den, utan att se den som är den rätta lösningen, och då inte i kronor räknat. För frågan är om man verkligen gjorde rätt, eller om det var så att man nästan gjorde rätt. Att man gjorde det man ville, men bara sådär lite lagom anpassat så att det passade in, så att man tappade den där lilla sista biten, den där så viktiga... Den som innebär att det lyfter, som en sångerska, en sångare... det som gör att man berörs....

Kanske var det så att man trodde, att jag trodde att jag var tvungen att anpassa mig lite, att inte i sin helhet visa vem jag var, var i mitt inre... och släppa ut, och dela med mig av den jag är nu, och inte bara i efterhand... Att jag nu kan vara den jag är och att det jag känner, till fullo känner som det rätta, det som berör mig, också berör någon annan. Att om jag ändrar det lite, så ändrar jag även, och dödar jag även känslan, känslan den rätta, som förmedlas från mitt inre. Det är som att ändra bara lite på spåret för tåget, bara lite... att ändra på en skruv som sitter på flygplanet... följderna kan bli katastrofala... Det är som man säger; att liten tuva stjälper oftast stora lass, och liten tuva kan vara det som blir det stora, din person, din känsla, din själ, som inte är det lilla, men som i förvirring kanske upplevs som en liten detalj. Men en detalj som är den som håller ihop alltet, som håller ihop dig, ditt inre, ditt yttre. Den detalj som är du och utan den så är du bara någon, bara någon och inte du!